Den 9 november 2006 åkte jag ner till vårdcentralen i Örsundsbro. Mamma och pappa ville att jag skulle sit och kollas eftersom jag var tröttare och lugnare än vanligt och hade gått ner ca 11 kg på 1,5 månad. Vilket är extremt mycket. Efter lite prat och blodprov fick jag beskedet att jag hade Sockersjukan, alltså diabetes.  Jag förstod absolut ingenting men mamma började gråta. Vi fick packa våra väskor och åka in till akademiska för att bo dr i några veckor, Mamma grät i bilen på vägen in men jag sa bara att allting skulle bli bra. vad anants kunde jag säga, jag visste inte ens vad som försegick med mig. 

 

Jag bodde på sjukhuset i 3 veckor heltid oh sov där i en vecka extra, hade drropp den första 1,5 veckan och fick även besök av mina underbara kompisar, gud vad glad jag blev när de kom med kort och en fin penna (eftersom det behövde någonting att skriva på kortet med)! 

 

Detta slutade alltså med som sagt att jag hade fått diabetes som är en kronisk sjukdom jag kommer ha hela livet. Min sockernivå i blodet kan inte reglera sig själv utan jag måste fixa det med ett hormon som jag skickar in i sprutor. Dessa sprutor måste jag ta så fort jag äter någonting och det är relativt viktigt att jag äter regelbundet.. Jag tar även en spruta om dagen som räcker 20 timmar frammåt, så det blir uppemot 5 sprutor om dagen. 

 

Skulle jag inte ta dessa sprutor skulle mitt blodsocker bli alldeles för högt och jag skulle  bli trött, kissa mycket, dricka mycket, ha ont i huvudet, känna mig varm och i värsta fall hamnar jag i koma och det kan leda till döden.

Skulle jag ta en överdos av insulin (hormonet) kommer mitt blodsocker att bli alldeles för lågt. Jg blir yr, illamående, och tillslut så svimmar jag och i detta fall kan jag även dö. Att få ett långt blodsocker anfall är mycket allvarligare på kort sikt likaså högtblodsocker på långsikt.

 

 

I alla fall, idag har jag överlevt 6 år av sjukdomen som kom som en chock för hela familjen 2006. 6 år av ändrad livstil och bättre vetande. Ibland är det tungt men jag har lärt mig att bara man kämpar och tänker på det positiva är ingenting omöjligt!